På tal om Céline

Powerballadernas drottning Céline Dion var i stan i går. PR-folk sålde hennes parfym på stan och skivförsäljningen peakade, precis som då vilken som helst annan världsartist är här.

Jag talade nyss med min kollega Philip som var på hennes konsert i arenan i gårkväll. Han hade inte fått gåshud eller börjat spontangråta, men konstaterade att hon är i sitt esse då hon får framföra powerballader. R'n'B-låtarna skulle tydligen ha kunnat framföras av vem som helst..

2005 då orkanen Katrina slog ut den sydamerikanska staden New Orleans engagerade Dion sig i hjälparbetet. Här ett klipp från den amerikanska tv-veteranen Larry Kings talk-show där Celíne Dion slutar tänka och talar/skriker/gråter/sjunger direkt ur hjärtat.

Förkylningsfan

På fredagen rök rösten. Hur jag än försökte låta lika högljutt som vanligt kom det inte mer än små väna väsanden ur mig. Och det var säkert en välbehövlig öronvila för min omgivning.

På lördagen kom hostan och med den feberfrossan. Och så vann Teräsbetoni den finska uttagningen till Eurovisionen. Jag vet inte vilket som var värre. Man kan ta medicin mot förkylning. Tyvärr förintar inte Strepsils skräpmusiker.

Kvällens kultur

Drick inte strax innan du ska ställa dig på scen och sjunga opera. Sitt hellre än att stå om du ändå skulle få för dig att ta en flaska eller två just innan.

Nedräkning

Bara en dag kvar nu!!! Det kryper längs med ryggraden och hjärtat slår extraslag.
Det är ju så jobbigt med jetlag då man flyger från Sverige. :) Så jag hann inte vara uppspelt inför måndagens Pussycat Dollskonsert, istället är jag dubbelt så uppspelt för morgondagens Gwen Stefanikonsert.

Vår underbara banktant E-L ringde nyss och undrade var vi sitter i arenan. Det verkar vankas biljetter på banken idag. Jag tycker hon ska ta biljetten och komma på konsert med oss! Basta. Och hör sen! :)

På arenan igen

Så sitter vi här igen. Mitt i en bubblande Hartwall arena i Helsingfors. För fem månader sedan var det här mitt andra hem. Under Eurovisionen spenderade jag all vaken tid under det här taket på de här blå läktarna och drack samma papperssmakande Neskaffe som jag gör nu.

Förra gången jag var här bloggade jag konstant under två veckor. Då rapporterade jag om ukrainska julgransglitterdrugan Verk, de falsksjungande spanska poppojkarna och flatikonen Marija Serifovic. Nu sitter jag här, mitt i en till stora delar underårig publik, och väntar på amerikas mest sexanspelande export någonsin. The Pussycat Dolls. Och än en gång kliar det i bloggfingrarna.

Publiken är en blandning av gällt skrikande fjortisbrudar, testosteronstinna tonårskillar, fjollor med så mycket hårvårdsprodukter att huvudena blir tunga att bära. Och föräldrar i allt för oskylande kläder som matchar de egna barnens.

Vi sitter på läktaren den här gången. Fick nog av trängsel förra gången det var konsert. Dessutom måste man ju tänka på lårbenshalsen när man är i vår ålder. Så nu sitter tanterna här med en påse praliner och väntar på att sång- och musikensemblen ska uppträda.