Ombrytare ...

... så kallar en del layoutjournalister sig. Jag föredrar slutet -journalist, eftersom de flesta som gör just den delen av tidningsprodukten är precis lika mycket (eller lite) utbildade journalister som de som är ordbrukare och gör skrivhantverket.

Det är jobbigt att alltid, dag ut och dag in, behöva påpeka denna självklarhet. Bara för att man gör layout betyder det inte att man inte kan skriva. Dessutom är många, riktigt många, av de rubriker, bildtexter, citat, ingresser och notiser i tidningen skrivna av just layoutjournalisterna.

Jag är inte specialiserad på layoutjournalistik. Jag är nyhetsgrafiker, gör alltså illustrativa förklaringar av sådant som inte kan fångas på bild eller som annars måste beskrivas med allt för många ord. Då och då hoppas jag ändå in på layoutplats för att hålla kunskaperna vid liv.

I dag har vi haft en genomgång av tidningssidor som ska sändas in till vårens europeiska layouttävling (den som vi vann i år). Och just då kände jag mig som en (om)brytare. Jag har nu jobbat så pass länge på redaktionen att jag börjar känna mig trygg inom de strikta formmallarna vi har. Då och då har jag vågat ta mig friheten att släppa alla tyglar och se hur sidorna blir. Det har blivit medvetna regelbrott, ohemula lösningar och en hel del oj och voj. Mest oj och voj. För jag har verkligen brutit sönder de traditionella Hbl-modellerna, men jag vill samtidigt visa vad jag går för då det kommer till nyhetsförmedling. Och om rätt material landar på mitt bord på rätt tidpunkt.

Så det är med en blandad känsla av pinsamhet och överdriven stolthet som jag sett några av mina sidpar plockas ut som tävlingsbidrag i dag. Än en gång måste jag påminna mig själv om att det är läsaren som är viktigast, inte att jag får branscherkännande.

För sist och slutligen fastnar jag än en gång i fåfängans nät.