Nu är semestern nästan slut. Men det känns inte som om jag skulle vara på väg att dyka rätt in i vardagens mörka pöl utan flytväst. Det är bara 64 dagar kvar till solsemestern. Två veckor på Teneriffa låter väldigt pensionärsmässigt och fantasilöst tycker de som jag diskuterat resan med. Men för oss är det precis vad som behövs. En stund utan internetuppkoppling, utan tvångsmässigt tv-serietittande och utan hemmamåsten. Att vi dessutom reser tillsammans med Netti, Pedro och underbara guddottern Cassandra är som grädde på moset.
Jag har dessutom kommit in i en riktig bokslukarperiod nu. Försökte komma in i rätt flow första veckan av semestern, men först nu känns det som per automatik. Plöjde nyligen igenom Mats Strandbergs Jaktsäsong och Bekantas bekanta, följt av en rad citat- och aforismböcker för att nu vara klistrad vid Lars Sunds Colorado Avenue. Tack för boken Netti och Sarah! Jag kommer på mig att stundvis vara djupt allvarsam och stundvis sitta småleende åt berättelsen om Dollar-Hannas Amirikaliv och återkomsten till Finland.
"Hannas mor slog i kopparna: försiktigt och omsorgsfullt, som om det ej varit vanligt kaffe utan vinet som förvandlas till Jesu dyra blod. Hon hällde sitt kaffe på fatet. Och klippte av en flisa toppsocker med den svarta järnsaxen. Och höjde fatet, balanserat på utsträckta fingrar. Och blåste. Och placerade sockerbiten mellan läpparna. Och slöt ögonen. Och sörplade.
En gammal kvinna som ljudligt och njutningsfullt dricker kaffe på bit, med hucklet på huvudet och rynkiga ögonlock slutna; hon inramas av dagsljuset som flyter in genom fönstret bak hennes rygg och mot ljuset är hon en siluett, klippt ur svart papper; då tänkte Hanna: detta är sannerligen Finland!
Och hon tänkte: nog var Amerika ett väldigt och mäktigt land, men ingalunda kunde kvinnfolket där hålla kaffefatet som man gör i Finland, inte kunde de i sitt överflöd njuta av kaffetåren som man njuter här."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar