Jag - en immigrant

Min gymnasielärare i modersmålet, Annette Kronholm-Cederberg, jämförde i gårdagens Vasabladet den digitala ålderns inverkan på skrivkulturen med boktryckarkonstens revolution under medeltiden.

Hon tangerar det som jag ser som ett problem i skolan. Att ungarna som föds rakt in i den digitaliserade kommunikationskulturen nu lär sig "rita" bokstäverna och den sammanhängande skrivstilen i grundskolan. Senare skriver de sina prov och slutskrivningar med just den skrivstilen. Det är inte deras första skrivsätt. Deras första skrivsätt är det med tangentbordet. Något som min och tidigare generationer lärde sig först på åttan i högstadiet under maskinskrivningslektionerna då vi klistrade vita lappar över bokstäverna på de manuella skrivmaskinerna.

Jag inser efter att ha kommit halvvägs genom Annettes kolumn att jag mot min vilja går under kategorin gamla gardet. Jag är född under 1980-talets första år, uppvuxen med att hyra inte bara filmen utan också videoapparaten, Nintendospel på fritiden och Dymomaskiner där texten kom ut på små självhäftande remsor med bokstäverna tryckta i relief.

Ungarna idag lever i symbios med allehanda kommunikationsmedel. Mobilen, Messenger och Lunarstorm har tagit över gaturallyt i Jeppis och andra umgängesmetoder som var mer regel än undantag då min generation var tonåringar. Barnen och tonåringarna idag är infödingarna i skrivkulturen där jag blott är en immigrant.