Trettondag = chokladdag

Söndagar är konstiga dagar. Väldigt skönt med ledig tid, jo. Men samtidigt ligger den där början-av-veckan-stressen alldeles under ytan.

Var så där halvbakfull då jag vaknade i morse för en gångs skull också. Alldeles överfantastiska kollegan L firade 25 (+5) i går och vi drack bål. Den förrädiska gurk- och melonbålen vi hade på vårt bröllop ska kanske tilläggas. Bålen som man bara skvalpar ner och inte märker av förrän det är för sent. Vi åkte trots allt hem innan midnatt för att hinna med sista spårvagnen och så O skulle orka upp till jobbet i dag, men som sagt. Man märker inte av bålen förrän det är för sent.

Jag slösurfade på jobben.fi och kollade om det skulle finnas något nytt åt O och helt utan förvarning kom en lämplig ledig tjänst upp. O blev direkt intresserad och ska forska mer och eventuellt lägga in en ansökan redan i morgon. Pirrfaktor plus fem.

Jag försöker lugna ner pirret i magen med NK:s chokladpraliner. Det funkar oftast. Men just nu känns det konstigt. Tänk om det skulle lyckas med det här jobbet. Tänk om det är min tur att börja ringa runt om nytt jobb härnäst. Det är både skrämmande och lockande. Ångest.

Tur att choklad är ångestdämpande. Ska nog ta en till pralin. För säkerhets skull.

Tänkte nästan glömma det jag skulle blogga om. Snö. Vi har fått snö! Det snöade en centimeter då jag körde till Brunakärr och hämtade O från jobbet i dag. Snö och Helsingforstrafik är ingen bra kombination, minsta lilla nederbörd och trafiken stockar till sig. Att man aldrig lär sig.