What have they done

Gillade du Totte och Zilla eller Anki och Pytte så faller det här säkert i smaken. Det är Damon Scott och Bubbles i brittiska Talangtävlingen.

Snörvel, host och stackarsstackars mig!

Förkylning är inte skoj. Halsen kändes lite raspig på onsdag och redan på torsdag var jag däckad. Rösten var försvunnen och febern började stiga. Tempen har för övrigt lekt bergochdalbana med mig de senaste dagarna, allt mellan 35,8 och 39,2 har termometern visat i olika etapper.

Åskmoln, blåbärskaka och nya balkongplanteringar är däremot bra.

Och allt det har jag under min stora dramatiska hemsjukvårdstid utsatt mig för. Dessutom har jag lusläst alla tidningar jag kommit över och försökt se inspelade dokumentärer och filmslut som jag tidigare somnat ifrån.

På tal om lusläsa tidningar. Kolla in vad Meteorologiska institutet lovade för väder till i dag i morgonens tidning.

Carrie: I use my oven for storage.

Som vi har väntat. Nu är den äntligen här.

Oo, E och L ska med O och mig på Sex and the City-filmen i kväll. Den går på på alla biografer i stan och inte bara i en sal åt gången, utan i tre-fyra för att kunna möta publikanstormningen. Filmen hade premiär i fredags och den går fortfarande med 18 föreställningar per dag och det enda som finns kvar att köpa är ströplatser på konstiga tider.

Trots att alla filmrecensenterna varit lite småkyliga i sina omdömen har jag stora förväntningar. Det är inte bara filmen som lockar. Visst, att återförenas med Carrie och Miranda är inte fel, men de tär något med pop cornen, sällskapet och biomörkret som gör det hela än mer lockande.

Carrie (Answering machine message): Hi. I'm not here but my shoes are, so leave them a message.
Samantha: Women are for friendship, men are for fucking.

På tal om Céline

Powerballadernas drottning Céline Dion var i stan i går. PR-folk sålde hennes parfym på stan och skivförsäljningen peakade, precis som då vilken som helst annan världsartist är här.

Jag talade nyss med min kollega Philip som var på hennes konsert i arenan i gårkväll. Han hade inte fått gåshud eller börjat spontangråta, men konstaterade att hon är i sitt esse då hon får framföra powerballader. R'n'B-låtarna skulle tydligen ha kunnat framföras av vem som helst..

2005 då orkanen Katrina slog ut den sydamerikanska staden New Orleans engagerade Dion sig i hjälparbetet. Här ett klipp från den amerikanska tv-veteranen Larry Kings talk-show där Celíne Dion slutar tänka och talar/skriker/gråter/sjunger direkt ur hjärtat.

I'm with Mac

Helvetesdag.

Vaknar av kattakter under näsan. Kattsand över hela badrumsgolvet. Gårdagens huvudvärk gnager än. Parfymchock av damen bredvid på spårvagnen. 16 fotbollslaguppställningar som ska ritas till helgens tidning väntar på jobbet. Kaffet är blaskigt.

Chefen berättar att hon fixat en ny dator åt mig. En bärbar mac PowerBook med 17-tums widescreen, aluminiumskal, arbetsminne till bristningsgränsen och vikt som ett paket kattmat.

Så skiner solen igen.
Tänk så lätt det är att rädda humöret ibland!

Timglas = badboll

Precis då man minst önskar det ploppar den fasliga "var god vänta"-symbolen upp på datorskärmen. Då man verkligen inte har tid med bakgrundsuppdateringar av program eller bara allmänt långsam dator händer det.

Egentligen borde man ju tacka och ta emot. Datorn tar ju den tid den behöver. Och samtidigt meddelar den att det kan dröja en stund och att man själv inte ska trassla ihop nerverna eller bränna propparna. Ändå är det precis det man gör.

På hemdatorn som är en Windows-pc kommer timglaset fram. Rent narrativt säger det ju att tiden går. På jobbet är det Mac som gäller och den är rent av ironisk. När datorn blir långsam ploppar badbollen upp. Som om det vore dags att gå till stranden under tiden som datorfanskapet tänker.

Men nog ser jag hellre en badboll än ett timglas ändå.
Så macifierad är jag.